Everything that remains

March 14, 2019

Just nu håller jag på att läsa en bok som heter Everything that Remains skriven av Joshua Fields Millburn & Ryan Nicodemus. Det är samma personer som driver siten theminimalists.com. I detta inlägget tänker jag dela med mig av lite av orsakerna bakom att jag läser den och varför jag tycker den är ganska dålig.

Det började egentligen för ett par månader sen när jag kom hem för jullov. Eftersom jag är föräldraledig denna terminen hade jag ganska mycket grejer med mig hem. Det var dator, papper, material och inneskor för att ge några exempel. Men när det gått några veckor och helgerna var över insåg jag att jag inte hade packat upp mina saker ännu. Väskorna stod på en stol i rummet vi kallar kontoret och tog upp utrymme. Det gjorde inte bara min väskor i princip obrukbara utan också stolen och den lilla ytan som finns kvar jämte skötbordet. Till slut insåg jag att den huvudsakliga anledningen till att jag inte packat upp var att jag inte hade någonstans att ställa sakerna. Vi har en ettåring hemma och hon kommer onekligen ta mer och mer plats, men vi har knappt plats för oss själva hemma. Så antingen behöver vi mer utrymme eller färre saker, men lösningen kan ju inte rimligen vara att flytta till större lägenhet var femte år. Jag tänkte att det måste gå att rensa i lådorna hemma, och som genom magi började Google visa mig resultat och förslag för termer som minimalism och simple living.

Det känns ganska enkelt att rensa ut kläder jag inte använt på flera år eller papper jag inte visste att jag hade. Men jag tror det kommer bli svarare att mentalt förbereda mig för att ge upp exempelvis min första systemkamera eller alla gamla mobiltelefoner. Det är saker som jag aktivt valt att spara och som jag någonstans i mitt undermedvetna har anledning att hålla kvar vid. Men jag vet egentligen att det inte finns någon rationell anledning att ha sakerna kvar så det vore bättre att frigöra utrymmet. Det samma gäller helt klar alla lådor med orginalförpackningar jag har till olika produkter. Jag borde bara kasta alla lådor när jag köper saker. Jag använder dem aldrig och har aldrig sålt någonting vidare. Men det tar emot, de kan ju komma till nytta gnager i mitt bakhuvud.

Tanken med att läsa boken var att se hur andra resonerat kring saker som varit svåra att göra sig av med och kanske bli inspirerad att ta ett par steg extra, utöver det som känns enkelt. Men den här boken är istället näst intill skrattretande. Den är ganska enkelt skriven och väldigt enkel läsning. Det känns som om jag råkat hamna på ett väckelsemöte men inte hittar ut. Varje gång jag tror att de är påväg att få lite verklighetsanknytning tar de en U-sväng och skriver istället ännu värre, som om de vore tre nivåer från toppen på någon dyr kult.

Det roligaste i det hela är att hela boken är skriven som ett samtal, ibland mellan författarna och ibland med läsare, där de berättar hur dåligt de brukade må och hur bra de mår sen de gjort sig av med saker. Bokens stora motto är att fundera på vad som är viktigt för en själv och sluta jämföra sig med andra. De var båda tidigare mellanchefer ganska högt upp i ett amerikanskt företag där de jobbade 70 timmar i veckan och mådde kasst. De beskriver hur de köpte en massa saker som man borde ha och bodde alldeles för stort, egentligen bara för att alla andra gjorde likadant. Men när de slutade tänka på vad andra hade och skalade ner till vad de själva ville ha mådde de bättre. En genomgående metafor är att sluta kolla på vad andra lägger upp på Instagram och istället fundera över vad som passar bäst för det egna livet. Problemet med det är bara att hela premissen för boken är att de har det så bra nu att man ska vilja ha det likadant. Hela boken är ett enda långt Instagram-inlägg.

Jag är med på budskapet. Vi klarar oss med färre grejer. Men jag känner också att jag klarar mig utan minimalistkulturen.